Humaniora på undantag?

Rubriken för blogginlägget är nästan klassisk. Humanister – och till viss del samhällsvetare har nog nästan alltid känt sig lite undanknuffade av kanske framförallt det naturvetenskapliga och teknologiska området. Men det är kanske inte heller så konstigt. Nu senast deklarerar Vetenskapsrådet att man på sikt vill avskaffa de bidrag som idag ges till vetenskapliga tidskrifter inom samhällsvetenskap och humaniora. Orsaken tycks vara en blandning av att man inte förstår förutsättningarna och faktiskt inte heller är intresserade av att förstå. Det ska påpekas att kostnaderna är minimala och att det rör sig om ett mycket kostnadseffektivt sätt att använda resurserna på. Att det sedan på många plan är ett mycket viktigt bidrag för att vi ska kunna behålla en flora av vetenskapliga tidskrifter i Sverige och ett vetenskapligt språk på svenska tycks vara ointressant.

Vår historia måste betyda något och har något att säga oss

I andra debatter om humanioras obetydlighet älskar man att ta fram kurser med måhända roliga och lättsamma titlar för att misstänkliggöra utbildningar och kurser. Därmed inte sagt att det säkert finns exempel på kurser där man lockar med titlar för att dra till sig studenter. Men kritikerna har nog tyvärr ändå missförstått vad humaniora handlar om. Det mest väsentliga är inte alla gånger vad man studerar utan hur man studerar det. Utbildningen på universitet ges ju dels för att öka kunskap inom olika områden, dels för att lära sig ett kritiskt vetenskapligt tankessätt. Och är det ett lockande ämne, är det faktiskt rätt troligt att man också kan få användning för sakkunskaperna senare i arbetslivet. En analys och förkastande av utbildningar måste alltså ha sin tyngdpunkt på brister i själva undervisningen, snarare än vad titeln på kursen beskriver.

Jag hoppas att det kommer en tid, då man ser att värdet inte alltid ligger i att kunna presentera saker i labbresultat. Studenter som har läst humaniora har med sig otroligt mycket värdefulla kunskaper ut i arbetslivet. Tyvärr har man dock snarare fördomar mot studenter inom humaniora, kanske för att man är van att rekrytera från andra håll.

Men inte minst behövs diskussionen, debatten och ett klimat i samhället som ger utrymme för att tänka utanför vardagens lunk. Att fundera över den tid som är och vad det innebär att vara människa och även om  att ha varit människa i det förgångna. Att därmed få fundera över vilken roll idéer och tankar har och har haft i historien. Det är dessa essentiella frågor som gör människan till just människa!

Posted in Kultur, Skola, Utbildning | Tagged , | Kommentarer inaktiverade för Humaniora pÃ¥ undantag?

Gemensam kö för friskolor är kanske lösningen?

Ã…terigen har friskolorna skämt ut sig – enligt uppgifter som i gÃ¥r presenterades i Uppdrag granskning. Ganska uppenbart tycks man välja ut elever som ska gÃ¥ i skolan och metoden att meddela föräldrar att det är fullt (trots att sÃ¥ inte är fallet) – tycks vara ett knep som ocksÃ¥ fungerar. Det är dock knappast egentligen förvÃ¥nande att det fungerar pÃ¥ detta sätt – om än det förstÃ¥s är oacceptabelt. PÃ¥ den tiden universiteten själva skötte mycket mer av intagningen, var det mycket lättare även där att ”snacka sig in” pÃ¥ utbildningar. Det fanns nästan alltid nÃ¥gon pÃ¥ varje kurs som gÃ¥tt en annan väg, än via det officiella ansökningssystemet.

Skolinspektionen kan knappast lösa frågan genom att gå med dolda mickar likt en Janne Josefsson. Samtidigt är det så att ju mer fritt det är för skolorna att utan insyn sköta intagningen, ju mer kan man också gå förbi regelverket. Friskolorna har väl nu tyvärr visat att man inte klarar denna del av sitt uppdrag. Ingen är mer bekymrad över det än vi som vanligtvis försvarar friskolor och tycker att de behövs.

Men det finns en lösning. Helt enkelt genom att ha högre krav på kösystemet. Detta kan lösas genom att alla som börjar på skolorna helt enkelt hämtas från ett gemensamt kösystem under statligt överseende - där ska det finnas klara kriterier för urval – om exempelvis närhet till skolan får gälla och systemet ska vara transparent. Det ska vara möjligt för den sökande att se hur många som står i kö på respektive skola.

Med ett gemensamt kösystem kommer möjligheten att fuska att minimeras – helt enkelt eftersom det skulle gå ganska enkelt för skolinspektionen att kunna kontrollera kötid/kölistan med de elever som sedan går på skolan. Givetvis kunde även kommunala skolor ingå här för att underlätta valet och lyfta fram dem som ett attraktivt alternativ. Det är däremot kanske inte rimligt att i sådana fall kräva att även de ingår i systemet. En sådan lösning skulle vara mer relevant om det offentliga skolväsendet överfördes från kommunerna till staten.

Media: DN

Posted in Skola | Tagged | Kommentarer inaktiverade för Gemensam kö för friskolor är kanske lösningen?

Tvärbanan – en riktigt smart idé

I dag förlängs den nya sträckningen på Tvärbanan. Foto: Lars Lundqvist

I dag förlängs den nya sträckningen på Tvärbanan.
Foto: Lars Lundqvist

Idag sker invigningen av Tvärbanans förlängning till Solna centrum – kvar i den här etappen finns sträckan fram till Solna station – som planeras att vara klar först under nästa Ã¥r. Tvärbanan är en utmärkt lösning för att skapa nya tvärförbindelser i Stockholm. Genom att Ã¥ka pÃ¥ tvären minskar därmed trycket pÃ¥ den mest belastade delen av tunnelbanenätet. Att kunna Ã¥ka mellan Alvik och exempelvis Sundbyberg pÃ¥ 10 minuter skapar helt andra resmönster och möjligheter för Stockholmarna.

Projektet har kritiserats för att vara dyrt. Det finns säkert kostnader man skulle kunnat ha pressat mer än vad som gjorts- men hela idén, hela den samhällsekonomiska vinsten och förbindelsens attraktivitet, gör det samtidigt nödvändigt att ta relativt kostsamma lösningar för att nå den restidsvinst som är nödvändig för att förbindelsen ska fungera som en tvärförbindelse. Därför går banan – förutom ett avsnitt vid Sundbyberg – på egen banvall hela vägen. Den har alltså nästan mer likheter med en tunnelbana (finns många sådana system i världen som använder spårvagnar) än med en klassisk spårvagnssträckning. En stor del av sträckan går banan genom tunnlar och på broar – något som drar upp kostnaderna. Men hade man lagt spårvagnen i blandtrafik med biltrafiken, hade förstås restiden blivit så lång och antalet resenärer så litet, att det varit att kasta pengarna i sjön.

Med förlängningen av Tvärbanan får Stockholmarna nu alltså ett nytt resalternativ, som kommer avlasta tunnelbanenätet i de centrala delarna. En riktigt smart idé alltså!

Posted in kollektivtrafik | Tagged | Kommentarer inaktiverade för Tvärbanan – en riktigt smart idé

Kollektivtrafiken måste vara trygg och säker!

Graffiti i kollektivtrafikmiljön får trafikanter att känna sig otrygga.

Graffiti i kollektivtrafikmiljön får trafikanter att känna sig otrygga.

I torsdags hade jag förmånen att följa ett heldagsseminarium på KTH under temat ”Safety in Transit Environments”. Alltså om trygghet i trafikmiljöer – företrädesvis kollektivtrafik. Seminariedagen gav på en del spännande perspektiv på området från forskare runt om i  världen – och även med en del för svenska förhållande okända problem.

Området är dock viktigt och det är mycket väsentligt att vi arbetar med detta. Det handlar både om att skapa trygghet (miljöer som känns trygga), samt förstås att skapa en arkitektur som motverkar kriminalitet.  Mycket görs förstås redan i exempelvis Stockholm. Egentligen kan man säga att forskarnas resultat till mycket stor del sammanfattar en problematik som till stor del redan är känd; att exempelvis mörka utrymmen, dålig städning och graffiti skapar en känsla av otrygghet – men även att man kan se ett visst samband med att dåliga miljöer utifrån framförallt dålig öppenhet (översiktlighet), även tycks vara en genererande faktor för brott. I detta kan också noteras att de faktorer i en miljö som skapar känslan av rädsla (otrygghet),  inte alltid behöver vara synonymt med det resultat som brottsstatisken visar på.

Vad behöver då göras?

Frågan som bör ställas är då vad som kan göras inom området. En bra utgångspunkt är förstås det saker som redan görs och som rimligen borde kunna intensifieras. Exempel på detta är  trygghetsvandringar från olika intressenter (SL, Kommun och polis etc), som kan ta avstamp från busshållplatser och tunnelbanestationer och se till att vägar och områden runt stationer/hållplatser framstår som trygga. Att bygga bort mörka utrymmen, byta ljus och lampor och då även se till att miljöerna hålls fräscha. Av betydelse är också att det finns personal tillgänglig. Men även den typ av elektroniska hjälpmedel, såsom realtidsinformation som app, kan vara ett sätt att inte behöva stå och vänta i onödan vid busshållplatser i miljöer som kan uppfattas som obehagliga.

Det finns alltså en del att göra – och det är åtgärder som är nödvändiga för att skapa en attraktiv kollektivtrafik!

Posted in Arkitektur, kollektivtrafik, Stadsmiljö, Stockholm, trafik | Kommentarer inaktiverade för Kollektivtrafiken mÃ¥ste vara trygg och säker!

Sanningen, journalistiken och verkligheten

En minst sagt vÃ¥ldsam debatt har brutit ut med anledning av Hanne Kjöllers uppmärksammade bok En halvsanning är ocksÃ¥ en lögn. Inte sÃ¥ konstigt om man ser till medielogiken – en författare som anklagar andra för halvsanningar drabbas själv av att inte gett en sann bild. Här bör dock poängteras att Kjöller och Brombergs gjort allt för att ändra den felaktiga uppgiften i boken angÃ¥ende frÃ¥gan om bostadsrätt. De övriga felaktigheter som pÃ¥talats i boken verkar vara mer pÃ¥ petitessnivÃ¥ – men skulle väl förvisso ha kunnat gÃ¥ under benämningen halvsanningar – ifall de skulle ha varit tillkomna som en följd av en medveten strategi, vilket ju inte verkar har varit fallet.

Jag har inte läst boken och kan därför inte ytterligare kommentera dess innehÃ¥ll. Jag mÃ¥ste ocksÃ¥ understryka att jag tycker att Hanne Kjöller är en viktig röst i pressen. Ofta kommer hon med andra perspektiv och försöker faktiskt ta reda på ”sanningen” bakom rubrikerna. Att jag sedan lÃ¥ngt ifrÃ¥n alltid hÃ¥ller med henne i hennes slutsatser är en annan sak – men hennes röst i debatten som sÃ¥dan är viktig!

För det är lite av detta som jag tycker är kärnan i problemet och som ocksÃ¥ är en mycket viktig frÃ¥ga. Nämligen den ”sanning” som ofta etableras i media. Denna är det förstÃ¥s inte bara journalister som stÃ¥r bakom, utan fÃ¥r snarast ses som ett medielandskap där fler aktörer deltar förutom journalister. SÃ¥som politiker, opinionsbildare och lobbyister.

Det är dock frapperande att när väl en sanning har blivit etablerad i media sÃ¥ är det den som gäller. För alla som har nÃ¥gon erfarenhet av bÃ¥de journalistik eller att skriva texter sÃ¥ är det ganska uppenbart att det i princip är omöjligt att beskriva nÃ¥got helt opartiskt. Det är helt enkelt sÃ¥ att  oavsett vad som skrivs – kommer det att finnas läsare som anser texten vara vinklad – och det även pÃ¥ ett politiskt plan.

I det försvar Hanne Kjöller pekar på vill hon göra en distinktion mellan opinionsjournalistik och nyhetsjournalistik. Och här undrar jag om journalistikens krav på en objektiv nyhetsförmedling egentligen har gjort att man nedtonat den subjektivitet som alltid finns och som alltid måste finnas. Det går helt enkelt inte att beskriva komplexa samband på det spaltmeterutrymme som finns tillgängligt om alla fakta ska redovisas. Sedan finns det förstås även journalister som mer medvetet töjer på sanningen (eller helt enkelt inte bryr sig om att göra tillräcklig research) får att få till en bra historia. Det senare är förstås ett särskilt allvarligt fenomen. Inte minst för att sanningen ofta etableras med stor kraft i media och att det i princip blir omöjligt för någon att sedan sticka hål på den sanning som redan har etablerats. Det är ju ofta så moderna myter skapas.

Varje försök att komma med en motberättelse – kommer att drunkna i mediebruset -  om budskapet ens nÃ¥r fram. Inte sällan är det också sÃ¥ att den roll nÃ¥gon har  (inte sällan som tjänsteman), ger vissa begränsningar för pÃ¥ vilket sätt som det gÃ¥r att berätta en annan bild av sanningen än den som motparten presenterar. Man har en roll där det inte är naturligt att själv gÃ¥ ut till media för att ge sin version och tjänstemannen kan ocksÃ¥ ofta vara bunden av sekretess och andra hänsynstagande av bland annat etisk karaktär.

Det enda sättet är egentligen att fler gör som Hanne Kjöller – att själv gÃ¥ till källan och drifrÃ¥n dra sina egna slutsatser. Tyvärr är det fÃ¥ som gör det. Även rätt dÃ¥ligt underbyggda artiklar, citeras flitigt med stor spridning och dÃ¥ är hela bloggvärlden och andra tyckare redan i full gÃ¥ng med sina kommenterare och fördömmanden. Oftast finns inte heller tiden att själv gÃ¥ till källorna. Ska medge att jag nog själv ocksÃ¥ gjort mig skyldig till detta pÃ¥ denna blogg. Orsaken är förstÃ¥s att det inte gÃ¥r att komma med en blogg flera dagar efter att första artikeln publicerats i ett ämne.

Att den etiska diskussionen kring vad som publicerats tyvärr sällan förekommer och att vinklingar oftast fÃ¥ bli närmast till ”halvsanningar” är dock beklagligt. Men kanske framförallt tycker jag att problemet i medielandskapet idag är att det bara finns plats för en vinkling av en nyhet. Vad man tar med i en artikel och vad man inte tar med har otroligt stor betydelse för hur ämnet kommer att förstÃ¥s.

Ett problem kan nog ocksÃ¥ finnas i att den roll som journalistiken intagit allt sedan 1970-talet – och som i huvudsak är lovvärd – att ta de drabbades parti, dvs. alla de som drabbas av att staten, eller att exempelvis väldfärdssystemen inte fungerar etc. Denna roll i nyhetsförmedlingen leder lätt till en alltför kraftig vinkling. MissförstÃ¥ mig rätt – jag riktar ingen kritik mot huvudinriktningen – men ofta kan det finnas flera aspekter av händelsen som gör att det som inträffat den drabbade kanske inte riktigt är sÃ¥ märkligt eller halsbrytande som den historia vilken presenteras i media vill göra gällande. Och dÃ¥ är frÃ¥gan om inte vinklingen blir till ett politiskt ställningstagande. Eller rättare att ta parti för den drabbade stÃ¥r över den objektiva förmedlingen. SmÃ¥ korta pratminus – lösryckta ur sitt sammanhang fÃ¥r dÃ¥ utmÃ¥la maktens arrogans eller maktmissbruk.

Hanne Kjöller har med andra ord väckt en mycket viktig och väsentlig frÃ¥ga, men hennes eget misstag i boken bevisar väl egentligen också hur svÃ¥rt det är att fÃ¥ en rapportering helt sann – detta gäller bÃ¥de i avseende pÃ¥ att ha möjlighet att kontrollera alla fakta, likväl som att försöka fÃ¥ med alla väsentliga detaljer frÃ¥n bägge parter för att fÃ¥ fram en bild som ligger sÃ¥ nära Sanningen som möjligt.

Posted in Journalistik | Tagged , | Kommentarer inaktiverade för Sanningen, journalistiken och verkligheten

Den svåra frågan om samtycke

FrÃ¥gan om samtycke i samband med vÃ¥ldtäkter är en mycket knepig frÃ¥ga – samtidigt kan det sägas att den pÃ¥ sätt och vis redan gäller. Det vill säga att rent juridiskt mÃ¥ste skillnaden mellan ett frivilligt samlag och en vÃ¥ldtäkt gÃ¥ vid samtycket. Det mÃ¥ste kunna sägas vara själva definitionen och skiljelinjen redan idag. Resterande del handlar snarast om bevisvärdet.

Samtidigt har forskningen – vilket väl torde ocksÃ¥ vara klart för den som kan det minsta om psykologi – att en vÃ¥ldtäktssituation kan leda till olika typer av reaktioner frÃ¥n offrets sida. Varav olika former av passivitet är ett mycket vanligt sÃ¥dant. Stegvis har man pÃ¥ olika sätt frÃ¥n lagstiftarens sida försökt föra in inslag av denna problematik i lagstiftningen. Man fÃ¥r säga att propositionen och den efterföljande ändringen av lagen 2005 verkligen bestÃ¥r av motsägelser inom detta omrÃ¥de. Ã… ena sidan säger man att när det gäller barn under 15 Ã¥r, så ska det i princip alltid ses som vÃ¥ldtäkt – men när det gäller vuxna sÃ¥ slirar man rejält pÃ¥ att införa bestämmelser som tar hänsyn till den kunskap som finns idag om hur offret kan uppträda i en sÃ¥dan situation.  Förvisso använder man ”hjälplöst tillstÃ¥nd” men som nämnts i tidigare inlägg väljer man att inte införa begreppet ”särskild utsatt situation”. Detta kommer bland annat att leda till att man i det berömda ”Jordbrofallet” väljer att hänvisa till propositionen inför de ändringar som görs 2005, oc att man dÃ¥ inte ville införa detta begrepp i lagen. Därmed friar man ett par misstänkta för vÃ¥ldtäkt mot en 15-Ã¥rig flicka (som avvikit frÃ¥n ett behandlingshem) och som varit ”mycket trött och närmast avtrubbad”, men som delvis lyckats värja sig. Det är den domen man hänvisar till i det nu aktuella fallet som skäl till att fria de misstänkta. Att hon gör motstÃ¥nd blir alltsÃ¥ ett skäl till att inte betrakta det som ett ”hjälplöst tillstÃ¥nd” – trots att motstÃ¥nd i sig inte ska räknas som ett kriterium. Konsekvensen blev alltsÃ¥ att man inte anses behöva göra nÃ¥got motstÃ¥nd om offret blir misshandlat eller hotat, men att offret inte fÃ¥r göra motstÃ¥nd om lagstiftningen om ”hjälplöst tillstÃ¥nd” skulle gälla.

Problemet med den lagändring som gjordes 2005 var att det egentligen alltsÃ¥ fanns tvÃ¥ olika kriterier som skapade ett olyckligt mellanrum – det mellan att bedöma nÃ¥gon utifrÃ¥n den vanliga regeln om vÃ¥ld och hot, eller den om ”hjälplöst tillstÃ¥nd”, som gällde fram till den sista juni. Att man gör lite motstÃ¥nd kunde alltsÃ¥ uppfattas som att man inte uppfyller kraven för ”hjälplöst tillstÃ¥nd”, samtidigt som motstÃ¥ndet inte är tillräckligt (i brist pÃ¥ annan bevisning – eftersom motstÃ¥nd i egentlig mening inte är ett kriterium som mÃ¥ste uppfyllas) för att det ska anses som hot eller vÃ¥ld. Det naturliga förhÃ¥llandet torde snarare vara att mÃ¥nga av situationerna hamnar emellan dessa tvÃ¥ ytterligheter. Samtidigt som hot även sägs i propositionen kunna vara outtalade. Problemet med huvudregeln om hot eller vÃ¥ld är att det lätt fokuserar pÃ¥ att gärningsmannen ska försöka hÃ¥lla fast offret, eller pÃ¥ annat sätt hindra offret att avlägsna sig. Men om offret är paralyserad av skräck kommer givetvis inte gärningsmannen att behöva använda nÃ¥got vÃ¥ld.

Det nyligen införda lagändringen är därför väsentlig, där det tydligt kommer till uttryck att allvarlig rädsla ska vara ett kriterium. Det är dock viktigt att man även i andra närbesläktade fall kan finna att en person kan uppnÃ¥ kriteriet för särskilt utsatt situation – utan att det mÃ¥ste sammanfalla med allvarlig rädsla - dÃ¥ kriterierna för hot och vÃ¥ld där inte behöver kunna pÃ¥visas i samma utsträckning.

Borde det dÃ¥ inte vara bättre med en samtyckeslagstiftning? Det kan tyckas sÃ¥. Det är väl ocksÃ¥ möjligt att man kan hitta en lösning som fungerar där. Men det är lätt att hoppa pÃ¥ opinionstÃ¥get utan att fundera ordentligt. Det som talar för är att det uttrycks i Europakonventionen. Ã… andra sidan kan det sägas att samtycke redan är ett slags grundkriterium för om det ska uppfattas som vÃ¥ldtäkt eller ej. Det ska ocksÃ¥ pÃ¥pekas här att det inte bara är att jämföra domstolsväsendet med andra länder, dÃ¥ systemen skiljer sig Ã¥t – inte minst beroende pÃ¥ vilken frihet domaren har att göra egna bedömningar, utan faktiskt stöd i lagen – men ocksÃ¥ beroende pÃ¥ hur man ser pÃ¥ möjligheten att exempelvis använda förarbeten och prejudikat i bedömningen.

Det som mÃ¥ste till är alltsÃ¥ att vi bestämmer vad som ska uppfylla kriteriet. Det är här problemen börjar. Vi kan förvisso göra det enkelt – att bevisbördan alltid ligger pÃ¥ den Ã¥talade att bevisa att offret gett sitt medgivande. I annat fall hamnar vi direkt i en svÃ¥r bedömningssituation även med denna konstruktion. Det blir ändÃ¥ till att bedöma om det är rimligt att offret sagt nej eller ja. Fördelen – och den är inte oväsentlig – är dock att det tydliggörs att det i princip räcker som kriterium att offret inte sagt ja.

Det som komplicerar det än mer är snarare att det nästan blir nödvändigt att ocksÃ¥ godta tysta samtycken – detta menar man skulle pÃ¥ ett olyckligt sätt fokusera pÃ¥ offrets trovärdighet och uppträdande, inte minst hur offret markerar sitt motstÃ¥nd. Man har pekat pÃ¥ hur detta blivit effekten i bland annat Storbritannien.

Mycket talar alltsÃ¥ för att det inte generellt är lämpligt att göra samtycket till allenarÃ¥dande kriterium. Enligt min mening bör man nog fundera pÃ¥ om inte det centrala är just de yttre omständigheterna. Det är ju egentligen ocksÃ¥ därifrÃ¥n – i regel – vi kan finna utomstÃ¥ende vittnen etc. och kanske framförallt bedöma vittnenas trovärdighet – utan att själva händelseförloppet och beteendet vid den misstänkta vÃ¥ldtäkten kommer för mycket i fokus för trovärdigheten.

Tyvärr får vi nog inse att såtillvida det inte finns skador på offret, eller ett erkännande från förövaren, kommer vi aldrig kunna döma någon om det endast är offer och förrövare som vet om att händelsen ägt rum och förrövaren därtill nekar.

Det är dock inte ovanligt att den här typen av händelser äger rum i sammanhang där det finns vittnen till en del av händelsen – om än inte själva vÃ¥ldtäkten. Det finns ocksÃ¥ ofta vittnen som kan styrka hur offret mÃ¥tt efter att brottet har begÃ¥tts. Det vill säga att om offret är trovärdig i dessa aspekter – mÃ¥ste hen ocksÃ¥ anses vara det vad gäller beskrivningen av själva vÃ¥ldtäkten.

NÃ¥got som fortfarande bekymrar med dagens ändrade lagförslag är att grunden för att detta skall gälla är att offret befinner sig i en ”särskild utsatt situation” och dÃ¥ främst med avseende på begreppet allvarlig rädsla. Endera kan man ju tolka det som att en vÃ¥ldtäktsituation alltid i princip är en särskilt utsatt situation. Eller sÃ¥ försöker man göra en bedömning av vad som kan uppfylla det kriteriet. DÃ¥ blir det förstÃ¥s nÃ¥got svÃ¥rare. Den som blir vÃ¥ldtagen uppfattar nog det alltid med en känsla av allvarlig rädsla – nÃ¥got annat är om inte otänkbart, sÃ¥ i princip ändÃ¥ orimligt. Vi fÃ¥r alltsÃ¥ hoppas pÃ¥ att man hittar en bra nivå utifrÃ¥n nuvarande lagstiftning och praxis med de ändringar som nu har genomförts. Det hade i alla fall gett möjlighet till ändrat utslag i nÃ¥gra av de domar som jag nog menat varit mest märkliga de senaste Ã¥ren.

Att frÃ¥gan uppmärksammats sÃ¥ tydligt i mÃ¥let med gruppvÃ¥ldstäkten i Tensta är – vilket bör poängteras – för att det är detta som anges som skäl i den hovrättsdom som mÃ¥let gäller – inte i sig att bevisvärdet med avseende pÃ¥ händelserna i övrigt skulle vara alltför svÃ¥rbedömda – om än den aspekten till viss del finns enligt hovrätten.

Media:

DN, Svd, Svd2, Svd3, DN2, Svd4

Posted in Sexuellt vÃ¥ld, VÃ¥ld i nära relationer | Tagged | Kommentarer inaktiverade för Den svÃ¥ra frÃ¥gan om samtycke

Gruppvåldtäkten i Tensta – vad ska krävas för våldtäkt?

Den friande domen i samband med gruppvåldtäkten i Tensta har upprört och upprör rätt många för tillfället vilket kan läsas av rätt många inlägg på framförallt sociala medier. Även jag känner viss uppgivenhet – även om jag menar att man måste vara försiktig om man inte läst domen. Frågan ställer dock ett antal juridiskt mycket intressanta – och viktiga – frågeställningar som måste besvaras.

En sak som jag redan kommenterat är att den nya lagen ger en skärpning. Istället för ”hjälplöst tillstånd” talar man där om ”särskilt utsatt situation”. Helt klart är dock att hovrätten även i denna dom – utan att gå utanför juridikens gränser, antagligen skulle kunna ha dömt för våldtäkt. Samtidigt har man enligt då gällande regler om ”hjälplöst tillstånd” antagligen inte juridiskt begått något direkt fel.

Vad som talar för att man skulle kunna ha gjort en annan tolkning är främst flickans unga Ã¥lder. Hade hon varit under 15 Ã¥r hade det oavsett betraktas som vÃ¥ldtäkt. Tyvärr ansÃ¥g man i övrigt att det trots skärpningen 2005, var den gällande utarbetade rättspraxisen som skulle fortsätta att gälla – men exempelvis har Högsta domstolen i ”Södertäljefallet”  (NJA 1997, s 538) pekat pÃ¥ att helhetsbilden kan motivera en tolkning, även om delarna inte skulle motsvara lagens krav. I detta fall skulle man kunna hänvisa till flickans lÃ¥ga Ã¥lder, och det stora antalet förövare. 2 års Ã¥ldersskillnad är ocksÃ¥ det betydande om man bara är femton Ã¥r, vilket ytterligare skulle kunna understryka det hotfulla i situationen. Det har inte framkommit om offret druckit alkohol – men även ett mÃ¥ttligt intag skulle i detta fall alltsÃ¥ kunna vägas in i en vÃ¥ldtäktsdom. Men även utan menar man att ”ett hot anses kunna föreligga även om nÃ¥gra hotelser inte uttryckligen har uttalats. Det förutsätter dels att det är frÃ¥gan om ett hotfullt agerande, dels att det uppfyller kraven för ett sÃ¥dant straffbart hot om brottslig gärning som avses i bestämmelsen.” (prop 2004/05:45), s134 f.)

Gruppvåldtäkter och luckan i lagen

Med den nya lagstiftningen bör det dock vara nÃ¥got lättare att döma i de här fallen. Jag är dock inte säker pÃ¥ att det fÃ¥r hela den effekt som önskas. Samtidigt är det inte säkert att samtycke heller löser problemet. Resultaten frÃ¥n länder som infört detta krav i sin lagstiftning visar inte pÃ¥ nÃ¥gra större effekter av detta. Det svÃ¥ra kan sägas vara att även om det inte längre krävs nÃ¥got fysiskt motstÃ¥nd eller hot – sÃ¥ ligger ändÃ¥ bevisbördan pÃ¥ att bevisa att ett brott har begÃ¥tts pÃ¥ offret. Att enbart döma nÃ¥gon med hänvisning till att man inte kan bevisa att ett samtycke funnits fÃ¥r nog betraktas som juridiskt omöjligt. Det mÃ¥ste i vilket fall finnas nÃ¥got som kan stödja att ett sÃ¥dant inte har funnits – och risken är att man ändÃ¥ hamnar i en situation där samma rekvisit som idag krävs för en fällande dom, men med större fokus pÃ¥ offrets berättelse och trovärdighet. Som signal skulle det dock otvetydigt ändÃ¥ vara välkommet med krav pÃ¥ samtycke!

Men det som upprör särskilt i detta fall är nog att det dels rör sig om en så ung flicka, dels rör sig om en gruppvåldtäkt. I lagskärpningen 2005 infördes att det var våldtäkt när barn under 15 år var utsatta – oavsett omständigheterna. Detta inte minst med anledning av att forskningen visat att ett paralyserat beteende i det närmast var det normala när barn blivit utsatta och att förhållandena var sådan att något hot knappast behövdes – på grund av barnets underordnade ställning.

Även när det gäller gruppsex (misstänkt gruppvåldtäkt) bör man som ett första steg kunna skärpa lagstiftningen. Förvisso ska inte lagstiftningen vara moraliserande i sig – men sannolikheten att någon (och inte minst en 15-åring) frivilligt skulle gå med på att som ensam tjej bli utsatt för samlag med ett stort antal män samtidigt, eller i följd är nog i princip helt utesluten. Lagen bör alltså kunna vara extra tydlig och kräva en lägre form av bevisning i dessa fall. Det handlar ju om en mycket absurd form som inte finns inom normalt sexuellt umgänge på detta specifika sätt.

Här skulle nog samtycke kunna krävas i någon form. Jag kan allvarligt nog inte tänka mig ett fall  av gruppvåldtäkt – under förutsättning att det går att bevisa att handlingen ägt rum – som skulle anmälas och som inte egentligen är att betrakta som en gruppvåldtäkt. Särskilt om de äger rum med för offret okända personer och utanför en kontext som skulle kunna förklara händelsen.

Ska vi kunna komma Ã¥t problematiken (och vÃ¥ldtäkter anser jag nog kanske som den värsta utöver mord i dagens samhälle) – mÃ¥ste lagstiftning och praxis gÃ¥ mot det självklara – och det är att betrakta det som vÃ¥ldtäkt sÃ¥ länge offret inte bevisligen varit med pÃ¥ samlaget – detta kräver förstÃ¥s mer än att inte ha gjort motstÃ¥nd – man mÃ¥ste nog kunna förutsätta att ett frivilligt samlag ändÃ¥ har en aktiv ingrediens frÃ¥n bägge parter. Men vägen dit är snÃ¥rig och det gäller att pÃ¥ vägen säkra rättsäkerheten. Att börja med gruppvÃ¥ldtäkter och särskilt ta upp detta i lagstiftningen är därför angeläget. Att flera medverkar finns i dag redan som ett skäl för att betrakta brottet som grovt – men egentligen inte för att ge en annan bedömning av det hotfulla i situationen och det orimliga att vederbörande skulle vara med pÃ¥ händelsen. Detta bör lagstiftningsmässigt skärpas, utöver den lagändring som redan genomförts.  I dessa fall finns inte heller den potentiella risk – som naturligtvis alltid kan finnas i andra fall – att nÃ¥gon anmäler för vÃ¥ldtäkt av andra skäl (hämnd etc) som – om än det förstÃ¥s är ytterst ovanligt – inte kan uteslutas i sex med en känd partner. Rättsystemet mÃ¥ste i vilket fall ha en säkerhet för att teoretiskt kunna hantera detta. Med gruppvÃ¥ldtäkt bör inte detta i princip kunna förekomma. Även om givetvis en grundläggande rättsäkerhet likväl mÃ¥ste kunna ställas. Men i fall med gruppvÃ¥ldtäkt bör man nog kunna jämställa (i avseende pÃ¥ beviskrav) samma nivÃ¥ som när det gäller vÃ¥ldtäkt mot barn – utan att för den skull kriminalisera gruppsex som företeelse.

Media:

DN, Svd, Svd2, Svd3

Posted in Jämställdhet, Sexuellt vÃ¥ld | Kommentarer inaktiverade för GruppvÃ¥ldtäkten i Tensta – vad ska krävas för vÃ¥ldtäkt?

Lagändringen fanns på förslag redan 2005

Jag har tidigare diskuterat den förändring av sexualbrottslagens bestämmelser som började gälla nu i juli 2013 – där man nu infört att det ska anses som vÃ¥ldtäkt om offret befinner sig i en särskilt utsatt situation. Redan i samband med propositionen 2004 fanns det dock ett sÃ¥dant förslag frÃ¥n lagrÃ¥det. Den dÃ¥varande socialdemokratiska regeringen tyckte dock att detta skulle bli alldeles för vagt med ett sÃ¥dant begrepp och menade pÃ¥ att man borde hÃ¥lla brottet för vÃ¥ldtäkt snävare. Det är bra att den borgerliga alliansregeringen nu rättat till detta misstag.

Det är dock uppenbart när det gäller lagen om sexualbrott att den nog mÃ¥ste ses över frÃ¥n grunden. Den nuvarande regeringen menar att man med den uppmjukade bestämmelse som nu införs – att man därmed i princip ska klara de krav som Europakonventionen ställer (vilket motsvarar krav pÃ¥ samtycke).

Oavsett är det dock av stor betydelse att det måste klargöras att ett nej ska räcka, att offrets uppträdande inte i sig ska ha något betydelse för om det skall anses vara en våldtäkt, att ett paralyserat beteende ska vara tillräckligt. Oavsett kommer säkerligen bevisfrågan bli svår att hantera.

DN, Svd, Svd2, Svd3, DN2

Posted in Sexuellt vÃ¥ld | Kommentarer inaktiverade för Lagändringen fanns pÃ¥ förslag redan 2005

GruppvÃ¥ldtäkten i Tensta – vad ska krävas för vÃ¥ldtäkt?

Den friande domen i samband med gruppvÃ¥ldtäkten i Tensta har upprört och upprör rätt mÃ¥nga för tillfället vilket kan läsas av rätt mÃ¥nga inlägg pÃ¥ framförallt sociala medier. Även jag känner viss uppgivenhet – även om jag menar att man mÃ¥ste vara försiktig om man inte läst domen. FrÃ¥gan ställer dock ett antal juridiskt mycket intressanta – och viktiga – frÃ¥geställningar som mÃ¥ste besvaras.

En sak som jag redan kommenterat är att den nya lagen ger en skärpning. Istället för ”hjälplöst tillstÃ¥nd” talar man där om ”särskilt utsatt situation”. Helt klart är dock att hovrätten även i denna dom – utan att gÃ¥ utanför juridikens gränser, antagligen skulle kunna ha dömt för vÃ¥ldtäkt. Samtidigt har man enligt dÃ¥ gällande regler om ”hjälplöst tillstÃ¥nd” antagligen inte juridiskt begÃ¥tt nÃ¥got direkt fel.

Vad som talar för att man skulle kunna ha gjort en annan tolkning är främst flickans unga Ã¥lder. Hade hon varit under 15 Ã¥r hade det oavsett betraktas som vÃ¥ldtäkt. Tyvärr ansÃ¥g man i övrigt att det trots skärpningen 2005, var den gällande utarbetade rättspraxisen som skulle fortsätta att gälla – men exempelvis har Högsta domstolen i ”Södertäljefallet”  (NJA 1997, s 538) pekat pÃ¥ att helhetsbilden kan motivera en tolkning, även om delarna inte skulle motsvara lagens krav. I detta fall skulle man kunna hänvisa till flickans lÃ¥ga Ã¥lder, och det stora antalet förövare. 2 års Ã¥ldersskillnad är ocksÃ¥ det betydande om man bara är femton Ã¥r, vilket ytterligare skulle kunna understryka det hotfulla i situationen. Det har inte framkommit om offret druckit alkohol – men även ett mÃ¥ttligt intag skulle i detta fall alltsÃ¥ kunna vägas in i en vÃ¥ldtäktsdom. Men även utan menar man att ”ett hot anses kunna föreligga även om nÃ¥gra hotelser inte uttryckligen har uttalats. Det förutsätter dels att det är frÃ¥gan om ett hotfullt agerande, dels att det uppfyller kraven för ett sÃ¥dant straffbart hot om brottslig gärning som avses i bestämmelsen.” (prop 2004/05:45), s134 f.)

Gruppvåldtäkter och luckan i lagen

Med den nya lagstiftningen bör det dock vara nÃ¥got lättare att döma i de här fallen. Jag är dock inte säker pÃ¥ att det fÃ¥r hela den effekt som önskas. Samtidigt är det inte säkert att samtycke heller löser problemet. Resultaten frÃ¥n länder som infört detta krav i sin lagstiftning visar inte pÃ¥ nÃ¥gra större effekter av detta. Det svÃ¥ra kan sägas vara att även om det inte längre krävs nÃ¥got fysiskt motstÃ¥nd eller hot – sÃ¥ ligger ändÃ¥ bevisbördan pÃ¥ att bevisa att ett brott har begÃ¥tts pÃ¥ offret. Att enbart döma nÃ¥gon med hänvisning till att man inte kan bevisa att ett samtycke funnits fÃ¥r nog betraktas som juridiskt omöjligt. Det mÃ¥ste i vilket fall finnas nÃ¥got som kan stödja att ett sÃ¥dant inte har funnits – och risken är att man ändÃ¥ hamnar i en situation där samma rekvisit som idag krävs för en fällande dom, men med större fokus pÃ¥ offrets berättelse och trovärdighet. Som signal skulle det dock otvetydigt ändÃ¥ vara välkommet med krav pÃ¥ samtycke!

Men det som upprör särskilt i detta fall är nog att det dels rör sig om en sÃ¥ ung flicka, dels rör sig om en gruppvÃ¥ldtäkt. I lagskärpningen 2005 infördes att det var vÃ¥ldtäkt när barn under 15 Ã¥r var utsatta – oavsett omständigheterna. Detta inte minst med anledning av att forskningen visat att ett paralyserat beteende i det närmast var det normala när barn blivit utsatta och att förhÃ¥llandena var sÃ¥dan att nÃ¥got hot knappast behövdes – pÃ¥ grund av barnets underordnade ställning.

Även när det gäller gruppsex (misstänkt gruppvÃ¥ldtäkt) bör man som ett första steg kunna skärpa lagstiftningen. Förvisso ska inte lagstiftningen vara moraliserande i sig – men sannolikheten att nÃ¥gon (och inte minst en 15-Ã¥ring) frivilligt skulle gÃ¥ med pÃ¥ att som ensam tjej bli utsatt för samlag med ett stort antal män samtidigt, eller i följd är nog i princip helt utesluten. Lagen bör alltsÃ¥ kunna vara extra tydlig och kräva en lägre form av bevisning i dessa fall. Det handlar ju om en mycket absurd form som inte finns inom normalt sexuellt umgänge pÃ¥ detta specifika sätt.

Här skulle nog samtycke kunna krävas i nÃ¥gon form. Jag kan allvarligt nog inte tänka mig ett fall  av gruppvÃ¥ldtäkt – under förutsättning att det gÃ¥r att bevisa att handlingen ägt rum – som skulle anmälas och som inte egentligen är att betrakta som en gruppvÃ¥ldtäkt. Särskilt om de äger rum med för offret okända personer och utanför en kontext som skulle kunna förklara händelsen.

Ska vi kunna komma Ã¥t problematiken (och vÃ¥ldtäkter anser jag nog kanske som den värsta utöver mord i dagens samhälle) – mÃ¥ste lagstiftning och praxis gÃ¥ mot det självklara – och det är att betrakta det som vÃ¥ldtäkt sÃ¥ länge offret inte bevisligen varit med pÃ¥ samlaget – detta kräver förstÃ¥s mer än att inte ha gjort motstÃ¥nd – man mÃ¥ste nog kunna förutsätta att ett frivilligt samlag ändÃ¥ har en aktiv ingrediens frÃ¥n bägge parter. Men vägen dit är snÃ¥rig och det gäller att pÃ¥ vägen säkra rättsäkerheten. Att börja med gruppvÃ¥ldtäkter och särskilt ta upp detta i lagstiftningen är därför angeläget. Att flera medverkar finns i dag redan som ett skäl för att betrakta brottet som grovt – men egentligen inte för att ge en annan bedömning av det hotfulla i situationen och det orimliga att vederbörande skulle vara med pÃ¥ händelsen. Detta bör lagstiftningsmässigt skärpas, utöver den lagändring som redan genomförts.  I dessa fall finns inte heller den potentiella risk – som naturligtvis alltid kan finnas i andra fall – att nÃ¥gon anmäler för vÃ¥ldtäkt av andra skäl (hämnd etc) som – om än det förstÃ¥s är ytterst ovanligt – inte kan uteslutas i sex med en känd partner. Rättsystemet mÃ¥ste i vilket fall ha en säkerhet för att teoretiskt kunna hantera detta. Med gruppvÃ¥ldtäkt bör inte detta i princip kunna förekomma. Även om givetvis en grundläggande rättsäkerhet likväl mÃ¥ste kunna ställas. Men i fall med gruppvÃ¥ldtäkt bör man nog kunna jämställa (i avseende pÃ¥ beviskrav) samma nivÃ¥ som när det gäller vÃ¥ldtäkt mot barn – utan att för den skull kriminalisera gruppsex som företeelse.

Media:

DN, Svd, Svd2, Svd3

Posted in Jämställdhet, Sexuellt vÃ¥ld | Tagged , | Kommentarer inaktiverade för GruppvÃ¥ldtäkten i Tensta – vad ska krävas för vÃ¥ldtäkt?

Men lagen har ju ändrats

Diskussionerna har blivit heta kring den friande domen i mÃ¥let med gruppvÃ¥ldtäkten i Tensta som ägde rum i mars i Ã¥r. Detta med all rätt. Särskilt detta med ”hjälplöst tillstÃ¥nd” har poängterats. Vad som är viktigt i sammanhanget är dock att lagen har ändrats efter det att brottet begicks. Som bekant tillämpar man ingen lag retroaktivt i Sverige – det gör att domen hade kunna blivit en annan om det inträffat nÃ¥gra mÃ¥nader senare.

Vad som har ändats är att det förut i lagen hette att den vÃ¥ldtagna skulle befinna sig i ett ”hjälplöst tillstÃ¥nd” – detta är sedan den 1 juli ändrat till ”särskilt utsatt situation”.  Syftet är enligt propositionen att det därmed blir  ”tydligt att även sÃ¥dana situationer där ett offer möter övergreppet med passivitet omfattas av vÃ¥ldtäktsbrottet.” Detta är en lagändring som borde ha ägt rum för länge sedan.

Det gjordes förvisso ocksÃ¥ redan 2005 – dock verkar det som att domstolarnas tolkning av detta har blivit alltför snäv.  I propositionen frÃ¥n 2005 stÃ¥r det nämligen att ”även om nÃ¥got vÃ¥ld eller hot i formell mening inte förekommit är den sexuella kränkning som offret i en sÃ¥dan situation utsätts för lika allvarlig som kränkningen vid en vÃ¥ldtäkt (prop. 2004/05:45 s. 48).” Tyvärr verkar inte domstolspraxis riktigt ha nÃ¥tt hela vägen fram här. Syftet med den nya lagen är alltsÃ¥ att den ska omfatta samlag som sker ”genom att otillbörligt utnyttja att personen pÃ¥ grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpÃ¥verkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation.”

Eftersom vi sett att ändringen 2005 inte riktigt fick det genomslag i domstolarna som lagstiftarna tänkt, är det alltsÃ¥ väsentligt att sÃ¥ sker nu. Personligen tror jag ocksÃ¥ man skulle kunna gÃ¥ nÃ¥got längre. FrÃ¥gan är hur allvarlig rädsla i praktiken kommer att tolkas. Enligt min mening kanske tanken med ett samtycke hade varit bättre. Den risk man sett med detta har väl dock varit att det skulle sätta fokus i än större grad pÃ¥ offrets beteende – sÃ¥vida man inte helt vänder pÃ¥ bevisbördan. Oavsett skulle det dock vara viktigt och självklart som signal – men det mÃ¥ste förstÃ¥s utredas grundligt innan ett sÃ¥dant lagförslag kan läggas.

Att man dock i hovrätten tagit upp till diskussionen hur en annan flicka uppträtt – sagt ett tydligt nej och respekterats för det – mÃ¥ste i sammanhanget anses oväsentligt - olika personer reagerar olika – och hon kan ocksÃ¥ haft en annan relation till de presumtiva vÃ¥ldtäktsmännen som gjorde att hon inte var lika rädd.

Det tragiska i detta är väl dock kanske att en sÃ¥dan abnorm situation som att om sex unga män vill ha samlag med en och samma kvinna i nÃ¥got slags gruppsexvariant – sÃ¥ är situationen sÃ¥ speciell att man nog bör kunna pÃ¥visa ett ganska tydligt ja frÃ¥n offrets sida – att rätten och pojkarna tycks tro att det pÃ¥ nÃ¥got sätt är en normal situation. Att man inte skulle kunna skilja pÃ¥ detta är bekymmersamt.

Därmed fÃ¥r man väl tillägga att rättsäkerheten pÃ¥ nÃ¥got sätt förstÃ¥s mÃ¥ste kunna pÃ¥visa att det är de här männen som är de skyldiga – men det är givetvis omöjligt för mig att bedöma!

Media:

DN, Svd

Posted in Juridik, Sexuellt vÃ¥ld | Tagged , , | Kommentarer inaktiverade för Men lagen har ju ändrats