Visst går det att skapa bättre kvalitet i färdtjänsten!

De senaste dagarna har en diskussion förts om färdtjänsten. Främst kanske genom Susanna Birgersson rätt märkliga kolumn där hon negligerade problemen med färdtjänsten – må vara att hon har gjort en halv pudel i dagens DN.

SL_Fardtjanst_Web

För det är en väsentlig skillnad mellan allmän kollektivtrafik och färdtjänst – och som det känns ganska onödigt att dra upp här – alla läsare borde förstÃ¥ vad det handlar om. En person med psykiska funktionshinder har naturligtvis svÃ¥rt att orientera sig i en miljö som hen inte är hemma i. När det inte fungerar fÃ¥r det helt enkelt rätt stora konsekvenser pÃ¥ ett plan som är mycket allvarligare än i den allmänna kollektivtrafiken. Vederbörande kanske till och med behöver nÃ¥gon form av hjälp/ hjälpmedel för att ens ringa pÃ¥ en bil ifall den inte dyker upp.

Sedan är det naturligtvis så att det alltid i alla system begås misstag. Men tar man tillräckligt allvarligt på dem, går de i regel också att minimera.

Bäst vore förstås om det gick att ordna med ett kundvalssystem. Den funktionshindrade kunde då själv välja vilket bolag hen vill åka med. Men inte heller detta leder förstås med nödvändighet till klanderfri service. Samtidigt vet jag att det bland taxiförarna finns helt underbara människor. Har ibland åkt med förare som i princip sett det som sin främsta uppgift att alltid köra fasta turer med exempelvis personer med utvecklingsstörning – även om de knappt själva kunnat stå på benen. Helt enkelt för att ge kunderna det bekanta ansikte som för många är ett sådant viktigt stöd för att klara vardagen.

Tyvärr tillåter idag inte riktigt lagstiftningen en sådan lösning med kundval. Vi får väl dock hoppas att det hinner lösa sig till dess de nuvarande avtalen upphör.

Sedan hörs det ofta att kvalitet kostar. Så är det förstås. Därför måste man alltid värdera olika delar och vad som är viktigast att lägga resurserna på. När det gäller färdtjänst kanske det allra viktigaste är att kunderna får ett bra bemötande från förarna. SL  hade på sin tid när närtrafiken ingick som en del i de vanliga bussavtalen rätt stora problem med att upprätta standarden på tjänsten. Det visade sig helt enkelt att det var svårt att hålla den kvalité som krävs på personalen med den genomströmning av förare som ofta finns på de stora depåerna – från helt underbara förare till ett fåtal som kanske borde ha valt ett annat yrke. Lösningen – att förarna till Närtrafiken går på ett annat avtal och annan entreprenör - blev väl i realiteten dyrare – men man har ändå tyckt att det varit värt det.

När det gäller förarna kan man alltså på ganska enkla sätt ställa krav på dem för att få köra färdtjänst. Ett slags färdtjänstförarkort – eller ett mer ambitiös ansökningsförfarande skulle kunna vara möjligt. Detta är förvisso kostnader – men utslaget på den trafik som utförs, blir kostnaden ändå rätt marginell, för att inte säga försumbar. En viktig del i detta är förstås möjlighet att stänga av förare från att köra färdtjänstresor på ett effektivt men rättvist sätt.

När det sedan gäller att mäta kvalitet är det alltid sÃ¥ att det alltid är väldigt dyrt att nÃ¥ 100 procent av nÃ¥got. När det gäller taxi är det ändÃ¥ sÃ¥ att det är relativt lätt att fÃ¥ fram nya bilar. Det finns alltsÃ¥ ganska enkla sätt att lösa eventuellt uppkomna problem  på – särskilt med digital teknik. Ska man garantera att billarna alltid nÃ¥r 100 procents punktlighet är det ju däremot fruktansvärt dyrt. Men problemet som jag hört om är snarast att bilen inte kommer alls, eller att den kommer väldigt sent.  Det handlar ju alltsÃ¥ om att skapa rätt kvalitet – där det givetvis är ett betydligt mindre problem om bilen är 4 minuter sen, än att den inte kommer alls. Kostnadsmässigt är det dock i princip ett marginellt problem att lösa sÃ¥ att bilen kommer (om vi undantar extraordinära händelser), medan en extrem punktlighet blir mycket kostsam, dÃ¥ den drar upp priset för varje utförd resa.

Mycket av problemen som jag uppfattar att det är med färdtjänsten är dock som att den är onödigt byråkratisk, samtidigt som det finns luckor för att få det hela att praktiskt fungera. Ett problem är exempelvis att det skiljer sig rätt mycket på vilka möjligheter de funktionshindrade har att komma in i olika bilmodeller. Då ska det dessutom finnas tillstånd för att alltid få sitta fram etc. Enkla regler och där all nödvändig information finns inlagd i databasen skulle därför underlätta betydligt. Kunden ska helt enkelt kunna få den produkt hen har valt utan att behöva låta bilen vända tom på grund av att bilmodellen inte fungerar för kunden.

Andra saker gäller detta med arbete. Det kan väl vara rimligt att färdtjänstbilar ibland kan ta upp flera kunder på samma resa. Men även funktionshindrade har i regel tider att passa. Kunden måste ju alltså kunna planera sin resa på ett lämpligt sätt, utan allt för långa reservtider. Det handlar ju inte bara om att kunna passa tider; ofta har kunderna verk och annat som gör det svårt att stå och vänta på bilar eller vid målpunkten allt för länge.

Det går alltså att göra en hel del för att förbättra färdtjänsten utan att det egentligen behöver kosta så mycket pengar. För den här typen av verksamheter är det ändå den utförda tjänsten som kostnadsmässigt är den helt överskuggande delen av totalkostnaderna.  Att bilen inte kommer, eller att personen släpps av på fel plats, är exempel på företeelser som aldrig helt kan försvinna. Men man kan se till att de tillfällen de fallen inträffar är så sällsynta att de knappt är mätbara.

About larlun

Jag är 43 år gammal och bor i Kristineberg. I bloggen beskriver och kommenterar jag framförallt politik. Jag tror på det politiska samtalet som något mer än ett medium att sprida oneliners genom. Därför kan jag ibland medge att en politisk motståndare har rätt och att det kan finnas problem även med mitt eget ställningstagande.
This entry was posted in kollektivtrafik, trafik. Bookmark the permalink.