Salome på operan – en fest för öga och öron

I lördags kväll var det premiär på Rickard Strauss Salome. En smått fantastisk föreställning. Librettot som sådant kan ju inte sägas vara annat en märkligt. Bygger som den gör på Oscar Wildes drama kring historien om Kung Herodes styvdotter Salome som blir kär i Johannes döparen. Men försmådd i sin kärlek begär som krav efter att ha dansat för sin styvfar - och blivit lovad vad hon begär, att få Johannes huvud serverad på ett fat, eller silverbricka för att vara mer explicit. Hos Strauss blir ofta kvinnor huvudpersonen. Strauss har en märklig förmåga att stå mittemellan nyklassicismen som ideal och närmandet till modernismen i tonspråk och att därtill i musiken skapa en psykologisk dimension av den antika berättelsen.

Fotograf: Carl Thorborg

Fotograf: Carl Thorborg

Helhetsintrycket av föreställningen var fantastiskt. En kväll då allting stämde. Regissören Sophia Jupither har lyckats få till en strålande regi, med en scenografi som får prägla en modernistisk lyxvilla där man genom glasfönstren kan se den fest som pågår och där en klassisk interiör präglar kontrasten mellan den kala världen utanför och konservatismen innanför. Som om själva scenrummet står för klivet mellan klassicismen och modernismen. Utanför huset, där själva handlingen utspelas, syns det likt klippblock liggandes vid stranden, en underjordisk håla där Johannes förvaras.  Jag kan inte låta bli att associera till Silvio Berlusconis bunga-bungafester, Och påminner inte till och med Nicklas Björling Rygert något om förebilden i föreställningen? I sådan fall blir det logiskt att de sju slöjornas dans här mer handlar om sexuellt förtryck och nyttjande av prostituerade, än den i vår tid relativt oskyldiga dans som operan är tänkt att spegla. Och var finns idag egentligen annars den makten som en antik härskare kunde ha än hos en president eller  premiärminister?

Bland aktörerna kan egentligen bara Nina Stemme nämnas -  om vi ska avse högsta toppskiktet. En röst och en klang som så fullt klarar att fylla både det innehållsmässiga, den rena klangen och som aldrig missar en ton. Det är en artist som Nina Stemme som klarar att skapa den magi som får världen runt omkring att stanna en stund.

Även Josef Wagner gjorde en mycket bra insats som Johannes döparen och Nicklas Björling Rygert ska inte heller förminskas. Båda bidrog med goda insatser.

I sammanhanget bör förstås också orkestern nämnas. Med Lawrence Renes vid dirigentpulten lät det i princip så bra som man kan begära.

Helt klart en sevärd föreställning och upplevelse. Opera när den är som bäst helt enkelt!

About larlun

Jag är 43 år gammal och bor i Kristineberg. I bloggen beskriver och kommenterar jag framförallt politik. Jag tror på det politiska samtalet som något mer än ett medium att sprida oneliners genom. Därför kan jag ibland medge att en politisk motståndare har rätt och att det kan finnas problem även med mitt eget ställningstagande.
This entry was posted in Kultur and tagged , , , . Bookmark the permalink.